Lördag, strålande sol och idag blir det träning och sen lunchdate med Hanna. Kanske lite strosande i Skäris en sväng också. Man blir liksom sådär glad när solen skiner:)

Igår  hade jag en sån där jobbig kväll då jag tyckte det var jobbigt att längta. Blir liksom sådär frustrerad och ledsen. Jobbigare blir det också när han tror att man bråkar!! Varför, bara för att man blir ledsen och tycker det är jobbigt? Det är väl inte konstigt? Tycker det är skitjobbigt framför allt på helgerna, längtan blir som störst då för då har man tid till sånt. På dagarna är det fullt ös på jobbet och då är ju allt så mycket lättare.

Tycker det är asjobbigt med tidskillnaden mellan oss, det är 9 timmar bakåt, så nu är liksom klockan halv tolv på fredag kväll där och klockan är halv nio lördagmorgon här. Skumt, måste vänja mig, gör man det?